Ida

...sista tiden i Waco:  Det var en helt perfekt avslutning på året! Vi var lite mer än en vecka i Florida och Daytona beach. Vi åkte ner på torsdagen och alla var väldigt laddade och sugna på att åka. Vi landade i Orlando på kvällen och eftersom alla var trötta gick vi nästan direkt och la oss. Dagen efter åkte vi till Daytona Beach och till LPGA International (banan där Nationals gick). Fast den här dagen spelade vi på Legends Course istället för Champions. Den var kanonfin och det var verkligen jätteroligt att få ha spelat där. I dammarna runt omkring kunde man se små krokodiler (haha stavas det så?) så det var till att hålla sig på torra land!

       

På lördagen var det dags för Downtown Disney och det var jättemysigt. Det var som ett litet centrum med affärer fulla med olika Disney figurer och prylar. Solen sken och det var jättemysigt att gå där och strosa. Det var skönt att tänka på lite annat än tävlingen och komma bort från golfbanan lite.  Man kan säga att det var som en mini-semester!

                

Efter semester var det dags för att spela lite golf. Nationals är en ganska stor tävling med lag från hela USA. Man får kvala sig in til tävlingen i olika deltävlingar så man kan säga att det är de bästa Junior-College (två-åriga skolor) i hela USA.
Efter första dagen ledde laget och vi var så lättade när vi kom in. Tidigare i vår har vi haft lite problem med att få ner scorerna så det var riktigt skönt att det äntligen släppte. Då kändes som om vi kunde ta hem det här, eller att vi åtminstonde hade chansen att ta hem det.
Efter andra och tredje dagen ledde vi med 19 slag och inför sista dagen låg jag ett slag före tvåan. Det var med ganska mycket känslor i magen som jag gick ut i ledarbollen på fjärde dagen kan jag lova. Det blev en helt annan lagkänsla under den här dagen eftersom alla spelade för samma sak och visste att om vi bara skötte oss skulle vi vinna.
Jag spelade ganska bra sista dagen och låg -1 fram till det sjätte hålet. Då gjorde jag en tabbe som man inte får göra. Grace (tjejen som låg tvåa) bad mig att flytta min markering för den låg i hennes linje. Innan det var min tur att putta glömde jag att flytta tillbaka den och vi kom inte på det förrän på nästa tee. Som tur var fanns det en domare precis där och han kunde hjälpa mig. Jag visste vad som väntade och tog emot en tråkig trippel-bogey efter vå slags plikt. Lite smått svinförbannad fortsatte jag ändå att kämpa och var +1 fram till 17:e. Där stog Coach och berättade att om jag kunde hålla mig under 15 slag på de två sista hålet, hade laget vunnit Nationals så nu kunde vi börja koncentrera oss på min individuella placering. Jag trodde att jag låg ett slag efter Grace inför sista hålet och visste att jag var tvungen att göra birdie för att gå till särspel. I själva verket låg vi lika och det satte förmodligen lite press på Grace. Hon gjorde lite misstag runt greenen och avslutade med en tråkig dubbel-bogey. Jag kunde sänka en nervös andra putt och säkra paret. Det förvånade mig ganska mycket för hon hade spelat bra hela dagen, inte missat en green. Men jag andades ut och njöt av att stå på 18:e greenen med både lagets vinst och min egen säkrad. Det var helt obeskrivligt!

                          

När vi kom hem till Waco igen visste vi att det var en tidning som ville prata med oss, men när vi svängde upp till campus stog det flera bilar med ballonger och tutade mot oss. Det svängde upp en snygg mustang framför vår bil och Coach sa till oss att springa ut och hoppa in! Det gjorde vi vi åkte tutandes till basketarenan. Där stog de andra coacherna, några lärare och fyra TV-team med kameror. Det kändes som om vi hade vunnit OS-guld för vi togs emot som riktiga vinnare!  Vi fick blommor och det hade gjort stora skyltar med allas namn på. Coach blev ganska rörd för förra gången han vann Nationals var det knappt någon som visste om det (eller någon som brydde sig). Det var bara för oss att njuta, och det kan jag lova att vi gjorde!

           

...att komma hem: Med en sådan avlsutning i Waco kändes det väldigt skönt att komma hem. Eftersom jag har planerat att stanna hemma nu kändes det lite tråkigt att åka ifrån kompisarna och Coach där, men man kommer ju alltid kunna komma och hälsa på. Det är fortafarande lite ovanligt att inte umgås med laget varje dag och att inte vara bland cowboysen i Texas, men det känns ändå helt rätt. Det är ju trots allt alltid bäst hemma!

...året i USA: Det har året har varit ett otroligt år fyllt med minnen,  upplevelser och nya vänner. Det jag har lärt mig där borta och det jag har varit med om går det inte att sätta ett pris på. Det känns verkligen inte som om jag har slösat bort ett år, tvärtom! Att veta att man klarar sig själv i nya miljöer och bland nya männniskor på andra sidan Atlanten är en ganska skön känsla. Jag är väldigt tacksam för att jag fick den chansen (och för att jag tog den)!

...framtiden: Ja, nu väntar först och främst en härlig sommar med tävlingar, familj och vänner. Till hösten blir det nog till att börja jobba och försöka tjäna ihop lite pengar. Jag ska söka in till en högskola och försöka komma in till våren. Just nu lockar en sjuksköterskeutbildnning i Göteborg, men man vet ju aldrig vart man hamnar.
Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte vad som kommer att hända med golfen, och det känns faktiskt skönt att inte veta. Nu till sommaren ska det bli roligt att spela och om det är lika roligt till hösten fortsätter jag förmodligen, det blir till att vänta och se helt enkelt. Nu ser jag fram emot att spela tävlingar med mina systrar. Det ska bli riktigt roligt att få umgås lite mer med dom och få resa tillsamamns till några tävlingar.

Jag kommer nog skriva mer på bloggen och jag ska försöka hålla den uppdaterad. Ska passa på att tacka för alla kommentarer också från trogna läsare, det har varit jätteroligt att läsa!
Nu ska jag upp och träna lite.

Sköt om er!

Ida